Sal nummer 13

Ja, där har vi checkat in. När vi checkar ut är ännu väldigt flytande. Det finns platt-tv, en säng och ett bord. Personalen är fantastisk och lyder min minsta vink. Det finns en knapp där jag kan trycka, så kommer dom i ett nafs.

Anledningen till att jag skriver nu är att jag sen tror att det finns ett värde i att ha det sparat. Tankarna, vad som händer och framför allt hur man mår. Det är bra för att bearbeta allt i slutänden.

Vart jag är? Jag är på Kvinnoklinikens gynavdelning på Ryhovs sjukhus. Vattnet har gått och en infektion har ställt till det för mig och Fluppen. Du som är känslig för att läsa om kroppsvätskor och sånt bör nog sluta läsa nu.

Men det började i slutet på förra veckan. Jag var väldigt trött och hängig redan på onsdag/torsdag men kämpade på fram till fredag. Efter jobbet på fredagen så var det bara sängen som gällde. Jag skulle ju planera inför helgen och fixa hemma. Men det blev verkligen inget av med det. Jag sov i två timmar och kände mig helt väck. Erik var på AW med sin kompis Jocke och jag spenderade hela kvällen på soffan och sen somnade jag ganska tidigt.

Lördagen drog vi på stan en sväng, men jag var väldigt trött och kände mig inte kry. På kvällen så sa jag till Erik att det inte kändes bra. Det blev tidigt i säng. Söndagen gjorde jag ett tappert försök att storhandla lite, men det blev ganska hackat. Jag vet inte om det blev nåt vettigt direkt i vagnen där på Citygross. Jag köpte sallad med mig hem och när vi åt var det jättejobbigt att tugga och jag ville inte äta klart.

Tog tempen och hade feber. Redan på förmiddagen hade jag hostat till och känt att nåt inte riktigt var som det skulle, det kom lite vätska från del del på kropen där det gära inte ska komma nån vätska förrän i augusti. Men jag tänkte att allt är ju normalt om man läser om det, så det fick vara så. Sen återkom just det fenomenet ett par gånger och på kvällen så berättade jag för Erik. Han sa att vi skulle ringa 1177 och det gjorde vi. Jag blev kopplad till gynakuten och dom sa att jag skulle sätta på mig en binda och kolla hur mycket som kom. Det är vanligt med rikliga flytningar under graviditet så det kan vara helt normalt. Vi fick rådet ändå att kontakta mödravården på måndag morgon.

Ok, så det blev alvedon och nattis för oss i söndags kväll. Sen på morgonen så ringde jag. Fick en tid kl 13. Vi åkte dit och dom konstaretade att det var en infektion, men att det inte var fostervatten vad dom kunde se. Fick antibiotika och så hem och vila. Skulle ta tabletten till kvällen och det gjorde jag.  Vid ett på natten vaknade jag av magsmärtor på helt fel ställe när man är i graviditetsvecka 19. Det höll i sig bara kort och jag lyckade somna om. Men en timme senare så vaknade jag igen och då kom smärtorna med jämna mellanrum och drog ända bak i ryggen. jag låg en timme och funderade på vad sjutton jag skulle göra, sen väckte jag Erik. Han hämtade datorn och började googla.

Värkar. Eller sammandragningar. Det var det jag hade. Så vi ringde igen till 1177 och fick så småningom prata med gyn igen. Ta alvedon och somna om. Det kan bli så av infektionen. Och ring mödravården imorgon bitti.

Ok, så blev det. Jag ringde när jag vaknade. Alvedonen hade hjälpt liiite och jag somnade kanske om i små omgångar. Skulle upp ur sängen och gå på toa innan jag käkade frukost... Men då kom det. Inte bara en skvätt, utan ordentligt. Sen hände det 3 gånger under loppet av 10 minuter och sista gången var det blodigt. "Nu åker vi till sjukhuset Erik, jag blöder och vattnet har gått".

På 5 minuer eller så var vi inne på sjukhuset. Blev slussade upp till mottagningen vi var på dagen innan. Där gick vi rakt in i receptionen och sa som det var. Vi fick snabbt ett akutrum. Så fick vi träffa en läkare som undersökte mig. Hon sa direkt att det var fostervatten och att det nu inte såg så bra ut alls. Det var tjoff i med en infart i handen och in på ett rum på avdelningen och medicin som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på. Sen dropp med antibiotka och strikt sängläge.

Värkarna avtannade inom en halvtimme-timme efter att jag fått medicin. Smärtorna avtog ju med dem och febern gick ner. Jag fick alvedon mot den med. Urgulliga sköterskor tog hand om oss hur bra som helst. Det var jätteskönt! Vid det här laget var vi båda rädda, ledsna och väldigt uppgivna. Men allteftersom fick vi liiite så där hopp. Det KAN gå bra. Det finns dom det går bra för.

Vattnet fortsatte sippra och det kändes tungt. Men så småningom avtog det med. Vi frågade flera gånger hur länge vi kan räkna med att vara här, lite så man vet vad man ska säga på jobbet. Ingen kunde säga nånting. Sen kom en sköterska in som vi skulle ha träffat för att göra rutinultraljudet hos där på eftermiddagen igår. Hon sa att vi skulle bli kvar ett par dagar åtminstone.

Vi bokade av ultraljudet även om dom sa lite så där att vi kanske skulle göra det ändå. "Vi siktar ju på att det här ska gå bra och att ni ska bli föräldrar." Då brast jag totalt. Det kändes verkligen inte så och det var sjukt hur bra det kändes när hon sa det. Men så pratade vi om det och kom fram till att vi bokar om det till nästa vecka och ser hur det går med allt.

Så. Här är vi nu på sal nummer 13 och jag får inte vara uppe alls. Får antibiotikadropp och dom har stenkoll på mig. Erik får vara här hur mycket han vill och även sova kvar då jag har eget rum. Idag var läkaren inne och pratade lite. Han sa:"Det är dåliga odds, det vet ni. Men det kan oxå gå bra. Du blir kvar här minst en vecka, troligen mer. Ställ in dig på det." Ok. Jaha. Ok.

Vad jag känner? Jag vet inte. Ena stunden hopp och tacksamhet för att jag känner den lilla buffla där inne. Andra stunder förtvivlan och skräck. Troligen bor Fluppen trångt just nu. Men fostervatten återbildas och om det håller tätt och infektionen inte ger sig på bebben så finns det hopp. Googlar man blir man först väldigt hoppfull och sen livrädd. Så jag googlar inte mer. Nu ligger jag här på min sal och väntar på att det ska gå bra. För det ska det. Det bara måste det.

För att skona mig själv lite från att behöva förklara om och om igen vad som händer, för jag vet ju att det till slut når ut utanför salen, så vill jag inte gärna ha en massa samtal. Jag har telefon och dator med mig. Kommer, om jag orkar skriva här. Som terapi och som papperskorg, så om jag inte svarar på sms eller så, skicka ett mail eller meddelande på FB. Jag svarar när jag orkar. Tack för den respekten.

Jag och Erik håller nu tummarna för att det vänder och går mot det positiva. Håll gärna en tumme eller två du med, det kan behövas just nu. Kram!